Sjätte gången gillt
Skriver bokrecension till "Vi som aldrig sa hora". Det är nog en av dom mest demprimerande böckerna jag nånsin läst. Hinner ju knappt öppna boken innan man börjar fundera på att ta fram rakbladet. Jag fick typ bestämma mig för att sträckläsa den i 120 bara för att bli av med skiten. Tyvärr var jag tvungen att öppna den idag för att leta lämpligt citat. Hela dan, från 11 fram till nu, jag har skrivit 6 recensioner varav jag deletade 5 eftersom dom var så platta. Nu är jag halvvägs, och orkar allvarligt talat inte skriva om allt en gång till. Så nu får det bära eller brista. Jag har ju faktiskt ett företagsekonomiprov på fredag som jag behöver kunna.
LHC-medlemmen Soffan tipsade mig om att jag borde lyssna på Kärlekspanelen på p3. Jag sa att jag inte hade radio. På rummet alltså. Det var inte helt sant upptäckte jag någon minut efteråt. Dock återstod problemet att få igång den, vilket jag inte heller fick. Så Soffan fick helt enkelt leta upp det på internet och skicka det till mig. Ofta det finns där när hon kollar och inte när jag gjorde det!? Anyway, trodde först att det inte funkade, men kom sedan på att jag inte hade satt på ljudet. Smart där! Ramlade rakt in i programmet, och fick en smärre chock! "Åhnej, dom gör parodi på mig, fan vilket hån!" Sen blev det Mel C för hela slanten. Så bra var det!
Borde ta mig i kragen och skriva klart min recension, men istället blev jag lite lost in thoughts.. Är mitt i valet och kvalet mellan att vara naiv eller realist. Men vad gör det egentligen för nytta att vara realist när man inte har något grepp om verkligeheten? Är det överhuvudtaget ens möjligt? Det är allmänt känt att jag har en tendens att vara en aning naiv. Nu fick jag det att låta ganska negativt, och det kan det säkert vara i vissa avseenden, men man får ju ha en viss känsla när det passar att vara naiv och när det inte passar sig. Jag kan vara en naiv realist. Jag är en naiv realist. Smart naiv, inte korkad. Man har väl höga tankar om sig själv?
